Producenten Mark Ronson minns när Amy Winehouse presenterade texten till ”Back to Black”. De befann sig i en studio i New York tidigt 2006 och det var första dagen de arbetade tillsammans. Ronson hade gett henne en bärbar CD-spelare med låtens pianospår, och Winehouse försvann för att skriva i ungefär en timme. Det hon dök upp med var mästerligt: dystert, roligt, tufft och hopplöst romantiskt. Refrängen gnagde dock i Ronson, eftersom den inte rimmade: ”We only said goodbye with words, I died a hundred times”. Han bad henne att ändra det, men hon bara stirrade tomt på honom. Det var bara så det kom ut, hon visste inte hur hon skulle ändra det.
Trots all fräckhet så ligger det något rörande i Back to Black – känslan av att Amy Winehouse konstant försökte slå sönder sin smärta. Inte direkt för att dämpa den, utan snarare för att vira in den i tillräckligt mycket taggtråd för att ingen skulle kunna nå dess kärna. Sättet på vilket albumet tar sig an soul är självklart: Motown-blåset (”Rehab”, ”Tears Dry on Their Own”), tjejgruppsromantiken (”Back to Black”), den organiska känslan i arrangemangen (”You Know I'm No Good”) – ofta med en blinkning till Brooklyn-gruppen The Dap-Kings.
Men sättet på vilket Winehouse presenterade sig och hennes tidlösa sång från en annan värld får fortfarande hennes musik att låta annorlunda. Det var inte så mycket ett försök att återskapa det förflutna som det var en hyllning till musiken hon älskade, samtidigt som hon fortfarande var trogen den skitsnackande, självutplånande millenial hon var. Flera år innan nästa generation lärde sig att dämpa sitt elände med sarkasm, memes och uttryckslös fatalism fanns Amy Winehouse, med en vokabulär så grov att man knappt kunde tro att hon yttrade den – än mindre till en blåssektion. Soundet på Back to Black må tilltala fans av retrosoul och klassisk jazz, men attityden ligger närmare rap. Ja, hon hade humor. Men hon menade allvar.
